Allhelgonadag 2012.Kyrkogårdsbesök. Tantkalas.

             Får se hur det går. Det tutar emellanåt i datorn och ibland hakar den upp sig och bara stannar. Men jag försöker. Tråkigt att jag inte vet så mycket och inte förstår mig på den nya tekniken.

Dagen började i lugn och ro och maten var klar i god tid. Mina väninnor kom och vi åt och trivdes, som alltid. Vi har numera vissa vanor och följer dem minutiöst. Värdinnan sköter allt och gästerna tar igen sig efter maten medan kaffet ordnas och sedan följer intressanta samtal. Vi känner varandra väl och kan prata om allt.

En av dem kör bil och de åker hem före mörkrets inbrott. När de åkt hem hämtades jag av Elsemarie och Tobias för att åka till Almby kyrkogård och sätta ett ljus på Georgs grav.
Att komma dit en allhelgonadag och se alla dessa ljus lysa i mörkret är så mäktigt. Allt är stilla och mängden av ljus och människor imponerande.
Jag minns en gång när vi var på väg från graven till bilen och mötte en liten flicka med sina föräldrar. Det var kallt och tösen var klädd i en tjock overall.Plötsligt föll flickan på knä och sa med bestämd röst: " NU, ska vi minnas!!!" Ja, det är många som är där för att minnas. Kanske vi också sänder en tanke till den oundvikliga döden, fast vi väl oftast lever som om den inte fanns. I veckan hörde jag en bra morgonandakt där talaren sa att vi lever antingen i tiden bakom eller framför oss men sällan i nuet.

Jag skrev i ett inlägg att jag ej hittade Georgs dagbok från hans tid på lungkliniken i Arvika. Trodde att jag slängt den. Men nu har jag hittat den. Att skriva dagbok och fotografera var ej Georgs grej men han började i alla fall och jag återger de första raderna, som skrevs den annandag jul 1960 när han började sin långa sjukhusvistelse.

"Kära dagbok, vad skall det bliva av detta tro? Skall vi kunna fullfölja det så att det inte bara blir en första kvällens företeelse utan verkligen en berättelse om hur Gud kan gå tillväga då Han svarar på bön. Klockan är halv åtta och jag har redan varit här på sanatoriet ett par timmar. Alla här har mött med idel välvilja och vänlighet. Resan hit gick relativt bra även om jag på slutet frös en del för att jag svettats mycket och måste ligga i ganska blöt pyjamas. Här blev det dock annat av. Jag fick eget rum där en säng väntade. Efter pyjamasbyte kröp jag ner och bjöds på en härlig middag sedan jag fått buljong för att värma mig med.. Efterrätt, jordgubbar och grädde.Efter maten kom en förtjusande läkare och undersökte mig."

Hela januari skrev Georg varje dag. Sista gången han skrev var ett sammandrag den 21 till 26 februari..Där skriver han om att han frågat doktorn om han kunde få permission och resa hem till min födelsedag den 3 mars.Vilket beviljades. Han skriver:" Jag är så trött på kvällarna så också brevskrivningen har blivit lidande av detta, men nu måste jag försöka rycka upp mig denna vecka! Jag har tänkt överraska mamma men hon misstänker nog något i alla fall för hon var så ivrig att säga att hon skulle besöka mig på söndag, så jag måste säga att hon kan ju få besök med anledning av sin födelsedag. Ja hur det nu går med hemligheten så skall det bli underbart att få komma hem några dagar igen. Sven ligger ju på lasarettet i Filipstad med sitt brutna ben men kanske också han kan få komma hem under tiden som jag har permission. Vi får väl se!"

Så blev det med dagboksskrivandet, som han befarade. Inte så långvarigt.  Han hade inte tid helt enkelt. Ständigt på språng.Kanske att han inte heller orkade. Men hem kom han till min födelsedag och jag vill minnas att också Sven kom hem. Familjen åter samlad i dagarna fem!

Vi hade ännu lång tid kvar innan vi skulle få leva ett "normalt" liv, men hela tiden kände vi Guds närvaro och hjälp dag för dag. Och många nyttiga lärdomar inhämtade vi.

Jaha, då blev det så här i kväll! Jag vet inte alltid när jag börjar skriva var det slutar någonstans. Nu önskar jag oss alla en God Natt. Att leva sitt liv tillsammans med Gud är alltid intressant även under mörka dagar, eftersom de blir mindre mörka genom Guds ständiga närvaro.
Gud, jag tackar Dig!