Jajamensan, det regnar i dag också. Vad gör man då? Skulle gå till träning men följde min regel att ej göra i dag det jag kan vänta med till i morgon. Lagade kycklinggryta till tre matgäster. Sådde , i små krukor några perenna luktärtsfrön. Ärligt talat tror jag ej att de kommer att ta sig. Har försökt förr.
Fikastund med en väninna.Ser just nu på TV att regnet fortsätter i kväll. Käre Gud låt det bli vackert väder med tanke på de 15.000 deltagarna som kommer till Torpkonferensen!
Nu går vi till Stockholm 1950. Under hösten 1949 hade jag gått på barnavårdskurs och fått lära mig allt(?) om hur man sköter en baby. Den 30 januari var det dags. Väskan stod färdigpackad sedan ett par veckor. Vi tog på morgonen taxi till Södersjukhuset. En sköterska sa till Georg att han kunde ringa någon gång under dagen. Sedan drog hon iväg med mej till ett badrum för att bli duschad sittande på en bräda över ett badkar. Jag skakade och tänkte att detta överlever jag aldrig. Georg kom under dagen ihåg att han hade en gammal vän till familjen , Karin Jägerstrand, senare gift med Gösta Öman. Han ringde till Karin och berättade att jag var där . Själv hade jag bara hört talas om henne som vän till Georgs familj.
Jag var nyförlöst, kände mig ensam och övergiven och upplevde inte personalen särskilt sympatisk. DÅ uppenbarade sig Karin som jag upplevde som en ängel i sin fina Sofia-mössa. Hon var instruktionsbarnmorska och hade varit upptagen hela dagen med undervisning och beklagade att hon ej kunnat komma tidigare."Får JAG bada honom" sa hon till personalen."En liten Georg", sa hon och gick iväg med den lille gossen.Kom tillbaka och satte sig och pratade med mig . Kom nästa dag och tittade till oss. Underbara människa! Lovade att ringa till Georg och svärföräldrarna.
Nästa dag när Georg slutat jobbet klockan 6 kom han med blommor. Han hade berättat på sin arbetsplats och från firman,där också jag varit anställd, hade en stor, helt underbar blombukett anlänt under dagen så vi kunde njuta av den tillsammans. Sin son hade han på en annan våning fått titta på genom en glasruta.
Jag har faktiskt bara svaga minnen från de där första dagarna. Upplevde bara allt som skrämmande.
På söndagen en vecka senare kom, förutom Georg, svärföräldrarna på besök och vi blev bjudna till Karins tjänsterum på kaffe. Så mysigt! Hur tacksam jag var för att Karin fanns med från början.
Efter 10 dagar fick vi åka hem och Georg tog ledigt halva dagen. En god vän från kyrkan kom till oss och stannade över natten som ett stöd. Nästa dag kom min yngsta syster och stannade två veckor.
Ja nu var det att praktisera det jag lärt mig på kursen. Allt gick absolut efter instruktioner jag fått där.
Han fick heta Sven efter Georgs bästa kompis i Västerås och Leonard efter farfar.
Tänker på avdelningssköterskan . Varje morgon när doktorn gick ronden gick syster Maja först och berättade för doktorn om var och en. Även om det var dags för hemfärd.
På min sal låg en tjej i min egen ålder och hon hade varit där en hel vecka före mej men hade tydligen lite trassliga hemförhållanden. Någon pappa såg jag till min förvåning aldrig. "Här är inte ordnat för hemresa än"
sa syster till doktorn. "Vi får vänta lite." Hon var kvar med sitt barn när jag åkte hem.
Hon var full av beundran när Georg på söndagen kom i vit skjorta och mörk kostym efter att ha sjungit med i kyrkans manskör, där alla mannarna var klädda så varje söndag." O, vilken tjusig man fru Landh har", sa hon. Det tyckte jag också. Jag kunde ej låta bli att tycka lite synd om henne.
Så hade vi fått vårt första barn och hade att lära oss att hantera en ny situation.
Nu är det kväll i Örebro och jag tackar Gud för dagen som gått och ser fram mot en ny regnig dag. Men på onsdag ska solen skina.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar