Tacksam att jag orkar gå upp. Men ska säga att jag tänker faktiskt sova en stund framöver. Att jag vaknade klockan 7 ur min djupa , sköna sömn berodde ej på att jag var utsövd, utan att någon knackade på dörren. Flera gånger." Hunden!!! Nej men det är ju lördag. Isak ska inte komma i dag." Fick tag i morgonrocken, på med glasögonen och öppnade halvvaken ytterdörren. Inte en människa någonstans. Nu förstod jag att jag hade DRÖMT att någon knackade. Skulle jag försöka somna om? Nej, nu var det kört.Så därför sitter jag nu här och skriver bloggen i förtid för en gångs skull!
Hur dagen kommer att gestalta sig vet jag ej något om. " Att göra-listan" är längre än på länge. Jag ber Gud om energi och arbetsglädje så något ändå ska bli gjort i dag.
Så det är väl bara att återvända till ungdomens dagar i Stockholm och år 1948 då jag ,kanske inte helt rättvist, fick en tvåa med förstahandskontrakt. Det fanns "folk" i huset med ettor, som gärna velat ha en tvåa, men för mej var det ju bra att få stanna där jag var. Jag jobbade kvar i Sundbergs färghandel på Arsenalsgatan. Härliga tider! Fröken Sundberg, var några år äldre än jag. Plötsligt, en dag, meddelade hon oss att "Herr Tinbäck och jag har förlovat oss". Herr Tinbäck var försäljare hos Klint Bernhardt, en av våra leverantörer och satt, vid sina besök, inne i "personalrummet" och umgicks med chefen och dottern, så särskilt förvånade blev vi väl inte men gladdes med dem! Om jag ej minns fel så gifte de sig senare under året.
Det blev sommar också detta år och jag använde varenda lunchrast till att sitta i Berzelii Park på en parksoffa. Sydde på hemgiften. Handdukarna skulle fållas för hand Värst av allt var att jag lade ner så mycket tid på att sy en ca 2 cm bred hålsöm på två lakan och örngott. Därtill uppmuntrad av Georgs styvmor, som i övrigt gav mig en del goda råd. Men detta ! Nej och usch! Visst var det fint men vi använde dessa lakan ytterst sparsamt eftersom hålsömmen ej tålde hur många tvättar som helst. Nu ligger de, gulnade, i brudkistan som vi köpte när vi gifte oss.Och vid dess åsyn tänker jag på all onödig tid jag använde.Till något så onödigt även om det var en prestation att vara stolt över en kort tid.
Att få tag på lakansväv var ej det lättaste heller,trots att det nu gått tre år sedan krigsslutet. Jo man kunde till högt pris köpa, med ursprung någon öststat, väv med dålig kvalite', men det ville inte jag. På Smålandsgatan, fanns en liten manufakturaffär och där hade de då och då lakansväv från TUPPENS i NORRKÖPING och det betydde kvalite'. Då gällde det att passa på! Jag hade nära till den lilla affären och de var hyggliga nog att tala om när de väntade in den åtråvärda varan. Priset var lågt. Kvalite'n hög.
Jag hade en otrolig energi och sydde och broderade Vårt fina monogram som vi beställt hos, ja var det kanske en handarbetsaffär, med RLG i fina snirklar och i tre storlekar. Lakan, örngott och handdukar. Linnedukar. Servetter.Ritades av på smörpapper, kalkerades vidare och broderades. Jag hade alltid ett handarbete med mig. Överallt. Och njöt!
En dag när jag satt i parken på lunchrasten, kom någon och gav mig en traktat att läsa. Jag hann se att det rörde sig om ett kristet budskap innan jag stoppade den i väskan. Vem hade tid med att läsa den ? Inte jag i alla fall! Några dagar senare kom en dam, jag inte tidigare sett , in i affären. Hon sa att hon skulle till Hovtandläkare Johansson, som hade sin praktik i närheten. Hon köpte en tandborste och frågade om hon kunde få borsta tänderna någonstans. Visst gick det bra! Men innan hann hon berätta om att hon var orolig i själen och öppnade delar av sitt inre. Intresserad av människor har jag alltid varit och lyssnade gärna. När hon gått för att borsta tänderna kom jag plötsligt ihåg den där traktaten jag fått. Jag sprang upp till personalrummet och hämtade den. Hon kom just tillbaka in i butiken ochjag sa något om att kanske denna lilla skrift kunde vara till någon hjälp. Hon tittade på den och så sa hon:" Är fröken en kristen?" "Ja", svarade jag. Hon började gråta och sa att det var det hon längtade efter. Vi hann ej prata mer för hon måste iväg men hon fick mitt telefonnummer som hon önskade.
Efter ett par dagar ringde hon och ville träffa mig. Jag kände mig nog lite tafatt när jag bjöd hem henne till mitt lilla enkla rum hos min tant. Jag var också lite spänd på hur jag skulle hantera den stora frågan om Gud.
Vid vårt korta möte i affären hade hon sagt att Gud var för henne inget problem men det var däremot Jesus.
Det var inte sista gången jag hörde detta. I ärlighetens namn ska sägas att jag på den tiden inte riktigt hade klart för mig den avgörande betydelse Jesus har även om jag sagt mitt ja till att vara Hans efterföljare. Jag ringde Georg och bad honom komma.
Vi mötte henne vid spårvagnen. Eftersom jag visste att hon under sin vistelse i Stockholm bodde hos sin bror på Norr Mälarstrand, en berömd advokat och jag också hade en viss vetskap om hennes barndom, uppvuxen som hon var på ett stort gods i Västergötland där hon och hennes syskon hade guvernant som undervisade dem så kände jag nog av min härkomst. Hon var dock ej nöjd med kristendomsundervisningen, vad jag förstod. Kanske intresset ej var på topp just då heller. Det kan man inte veta.Vid den tiden vi möttes tror jag att hon var i 45årsåldern. Och jag 20år. När vi kom upp för de tre trapporna och in i mitt rum plockade hon fram den största klase gröna vindruvor jag någonsin skådat. Vilken lyx!
Nu har jag glömt att berätta en sak som hände innan hennes besök hos mig. Dagen efter det att vi träffats i affären kom ett bud från en stor firma som hette Bredenbergs, om jag minns rätt, och låg vid Norrmalmstorg.Budet (i sin fina uniform) frågade efter fröken Kraftling och överlämnade till mig ett paket som innehöll en stor, fin linneduk. Samma dag hade hon ringt min chef och uttryckt sin stora tillfredsställelse med det sätt på vilket hon blivit bemött i affären dagen innan. Jag måste säga att jag blev något förlägen.
Men nu var vi alltså på mitt lilla rum och skulle prata om Jesus. Vid den tiden var det inte lika enkelt som det är i dag. Men Georg var väl lite bättre än jag med att förklara och vi skildes vid spårvagnen med en inbjudan att nästa söndag besöka henne i broderns hem på Norr Mälarstrand.Det var väl enda gången vi kom in i en lägenhet där. Fint var det. Elsa, som damen hette återvände till sitt hem i Västergötland och vi höll brevledes kontakten. Ofta låg det en femkronorsedel i brevet. Modern dog och hon flyttade till en stor lägenhet på en ort i närheten av godset som sedan några år var utarrenderat.
Sista åren bodde hon på ett hem och jag var där och hälsade på . Tog henne med i bilen och vi åkte omkring i trakten och utanför det stora godset stannade vi.Hon berättade om vällingklockan m.m. Pekade på några fönster i det stora husets nedre våning." I det där rummet samlades vi som familj varje dag klockan tre och drack kaffe tillsammans". Det var en intressant resa i svunnen tid och sista gången jag såg min vän som jag fick kontakt med genom traktaten jag mottog i Berzelii Park.
Nu trycker jag på " publicera". Jag återkommer. Nu ska jag ta itu med mina vinterkläder. Hänga dem på vinden fast de egentligen behövs fortfarande. Men här gäller att tro utan att se. En dag kommer sommaren.
Till dess önskar jag alla bloggläsare att må så bra som möjligt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar