Minus fyra grader och lika mulet som vanligt. Isak kom och viftade på svansen. Han bryr sig inte om vad det är för väder. Jag var trött efter frukosten, tog min bok och damp ner på soffan. Somnade förstås och väcktes av att Isak for omkring och skällde,värre än vanligt, dansade omkring och viftade på svansen. Precis som om han ville skynda på mig med öppnandet av dörren. Hans glädje var obeskrivlig när han fick se Kristin, mitt barnbarn, stå på trappan. Det var ganska länge sedan hon var här och han älskar henne av hela sitt lilla hundhjärta.. Hon hade köpt bakelser med sig och medan jag kokade kaffe så tog hon en promenad med Isak. Tack gode Gud att hon kom! Det är halt ute och jag är så rädd för halka (och kyla).
Så trevligt att få spontana besök. Bakelserna från Vasa var superba! Hon vet också vilka favoriter jag har.
När hon gått ringde Anita Sandström,,född Östell, en gammal vän från tiden i Lesjöfors.Hennes föräldrar Karin och Herman och brodern LarsErik hörde till vår umgängeskrets under våra år i samhället. Nu fick jag fråga en del. Speciellt som jag nyligen gått med i Facebooks Lesjöforsbilder och ser namn på personer, vars föräldrar jag borde känna till.Samtliga lesjöforsare var ju kunder i Färgcentrum och man visste namnen på så gott som alla.Men nu är det barn och barnbarn till dessa som finns på "på nätet."
Värmlänningar är vänliga och snälla , något som i högsta grad förvånade mig när vi kom från Stockholm till Kil. Om man i affären i Stockholm gjorde något fel så blev kunden ofta arg. Så aldrig i Värmland. De var så glada och sa att "det ordnar sig". Kom tillbaka , lika vänliga. Om det är sant, vad den inflyttade Karlsson sa,
"men det är inte mycket att hålla i handen när man ska dö, vet jag inte men jag tror nog att vi båda var nöjda med bemötandet vi fick under vår tid bland folket.Karlsson flyttade före oss men tror att han fortsatte att bo i Värmland, om än inte i Lesjöfors.
Nu ska jag väl fortsätta där jag slutade för ett tag sedan. Då skolorna i Stockholm hade sportlov år 1965 inbjöd vi barnens kusiner,Georgs brorsbarn, att komma till Lesjöfors för att få en riktig vintersemester. Det vågade vi lova, för snö hade vi alla vintrar och i stora mängder. De kom och stannade den veckan till glädje för oss alla. Vi åkte visserligen ibland till huvudstaden för att hälsa på dem,samt farfar och farmor men för kusinerna att få vara tillsammans en hel vecka var speciellt.
I januari fyllde Sven 15 år, denna födelsedag utan en närvarande pappa. Han var nu i Örebromissionens tjänst och reste omkring i olika kyrkor för att träffa ungdomsledare och ha möten för juniorer. Vi måste nu vänja oss vid detta omväxlande liv, med en resande pappa. Men moster Stina fanns i Örebro och tog tåget till Lfs.så hon fick vara med på festen för Svens på hans sista födelsedag i Lesjöfors.Så roligt att hon kom!
Nu ska jag se om jag kan få in ett foto, som jag hittat i gömmorna.
Jag säger GodNatt och bereder mig på att det kan ta sin tid. Om det överhuvudtaget lyckas annars kommer det nästa blogg." Du vet väl om att du är värdefull,för ingen annan är som du!"
Det lyckades!!! Och snabbt gick det. Kanske har jag knäckt koden?
En förening, men vilken?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar