Fredag 31 januari 2014. Bostadsbekymmer 1982.

Nu skulle vi alltså under år 1982 flytta från Borensberg.På fotot ser vi Salemkyrkan och lite av Motala Ström samt Göta Kanal med passagerarbåten utanför Göta Hotell.
En liten idyll det också, om än ingen skärgårdsidyll som Figeholm, men sjön Boren fanns.
I ett tidigare inlägg nämnde jag om att jag inte hade mycket jobb. Någon dag här och någon dag där.
De elever från Stefansskolan, som brukade komma hem till oss en kväll i veckan fortsatte med det.

I mars månad övertog Kerstins man en cafe'rörelse i Örebro och det var lite spännande. Kerstin fortsatte sitt jobb inom sjukvården.
Den 7 mars var det så dags för Georg att åka till Israel igen. Kom hem 3 april. Nu började det hända saker. Fastighetsmäklare kontaktades för värdering av huset.
Avskedsparty för Elsemarie som nu tvingades att börja på en skola i Örebro för att få chans att söka in till Musikgymnasium i Västerås. Vet ej, men möjligen var hon inte så ledsen för det. Hon hade varit en del i stan och hade en del bekanta där. Spännande, kanske!
Men om hon upplevde det som ett litet äventyr så var det betydligt värre för mej.
Dessutom var Georg utomlands och på den tiden fanns inga mobiltelefoner!
Den 18 mars står det i mina små anteckningar, som jag nu har till hands, att jag skjutsade henne till station i Motala,där hon,som så många gånger tidigare, tog tåget till Örebro.
Jag blev "omhändertagen" av en kollega från skolan i Borensberg och åkte med till hennes hem i VretaKloster och bodde där till nästa dag.Något jag än i dag är tacksam för.

Jag skrev och skrev om mina känslor gällande Elsemaries flytt och det kollegieblocket finns någonstans. Jag förstod att efter detta skulle det bli annorlunda i vår familj. Bara Georg och jag kvar och han bodde mer borta än hemma. Jag skrev om dagen då Sven flyttade, om dagen då Kerstin nygift åkte till Jerusalem i sällskap med sin man, för att bosätta sig där. Då vi flyttade till Borensberg stannade Ulla kvar i Örebro och då var det gott för oss att ha den 6 åriga Elsemarie kvar och det för lång tid framöver.

Nu var hon också borta. Hon fick bo i Hovsta hos Sven och Maria och valde att börja nian i Adolfsberg där hon hade en kompis.Lång väg att åka men hon trivdes och allt var väl.Hon hade ett gott stöd i sin svägerska som gjorde allt för att hon skulle ha trivsamt både hos dem och i den kyrka de tillhörde, Filadelfiakyrkan, där Elsemarie gick i söndagsskolan då vi förra gången bodde i Örebro. Hon hade ju också Ulla och Kerstin med sina familjer i stan så det var bara roligt.

I juni skulle hon vara med sin förra klass på skolavslutningen i Borensberg.

Nu ska jag berätta om dagen som gått att det fallit mycket snö över vårt land. Mest i söder. Isak följde med sin familj till Växjö där Filip och Linn väntade dem. Svårt väglag men de kom fram och allt hade gått bra. Alla körde sakta. Tack Gud att Du vakade över dem.

Eftersom dagen är slut och jag vill sova så säger jag GodNatt till er kära bloggläsare. Sov Gott! Guds änglar vakar över oss så vi kan vara trygga.

Torsdag 30 januari 2014. Kanske lite mer..

I dag är det sextiofyra år sedan vår son Sven föddes på Södersjukhuset i Stockholm. Därom har jag tidigare berättat. Kan ej fatta vart tiden tagit vägen! Snart blir barnen pensionärer! Ibland ser jag med glädje fram emot detta för det skulle ju kunna betyda att vi sågs lite oftare. Men nu är det ju inte så att barnen ska ägna sig åt föräldrarna utan fastmer att de ska ägna sig åt sina barnbarn och den glädjen unnar jag dem. Får jag vara frisk så kan vi komma att ha roligt när fyra generationer kan leka tillsammans.  Jag har ringt Sven, som tar sin Maria med sig och firar födelsedagen med att över helgen roa sig på egen hand i Stockholm. Det gör de rätt i. Båda jobbar och det är då skönt att ibland få lämna vardagen och hitta på något roligt tillsammans. Vi kan ses senare.

Nu har vi så mycket snö och Bengt var här i dag igen och skottade.Jag har bakat semlebullar så jag har ett tag framöver. Bra att ha till hands i frysen.

Nu ska jag återgå till år 1982. Hittade i dag en bok där jag skrivit ganska mycket om vårt liv i början av det året.
Den 10 januari står det att en man från Palestina vid namn Nor varit gäst hos Program Tours en tid och sista veckan bott hos oss,  tillsammans med Georg reste till Stockholm.
Georg hade haft en lång, skön sammanhängande ledighet och vi hade haft så trevligt tillsammans med varandra, Dagny och besök av alla barn och barnbarn. Det står att "trots att vi är vana vid att ständigt säga farväl så känns det ändå så svårt att skiljas för vi älskar varann så mycket så det bara måste få göra ont." Georg åkte till sitt jobb. Jag hade inget jobb att gå till längre.

Jag fick höra om en bekant i Örebro som, liksom jag, jobbat som vikarie och nu blivit arbetslös men som nu skulle "stämpla" för han var med i "Facket". Jag hade varit med där, men gått ur, då jag ansåg att nyttan av att vara med var ganska liten. Oj då!!
Tog nu mod till mig och ringde för att höra om jag möjligen snabbt åter kunde bli medlem. Joodå, det var bara att skicka in 900 kr.så skulle det vara fixat. Det var på den tiden ganska mycket pengar men nu hände något roligt. Samma dag kom räntebesked från Vermlandsbanken i Örebro. Jag hade flera år tidigare, medan vi bodde i Örebro, satt in 500 kronor på en bankbok men glömt detta och banken hade inte heller hört av sig på alla år. Nu var summan stor nog att täcka inbetalningen till "Facket". Jag fick t.o.m. 200 kronor över. Det här var på den tiden då man betalade omkring 15 % ränta när man lånade pengar och fick ganska bra ränta på besparingar. Genast gick jag till banken och posten och nu  kunde jag åka in till Arbetsförmedlingen i Motala och anmäla mig som arbetssökande.  Så smidigt det hela gick! Tack Gud, sa jag!
Några veckor senare kom första utbetalningen och efter det " stämplade" jag i 10 års tid. Jag får anledning att återkomma till det.
Men nu är det kväll och jag är tacksam att jag fick ett"lyft" här i kväll så jag kunde ta itu med ett och annat.En familj lovade att be till Gud för detta och det är förunderligt vad förbön är effektiv!

Sov nu gott och dröm vackra drömmar! Jag ska läsa lite ur min "insomningsbok" och sedan sova gott jag också.  " Herren är min herde. Mig skall intet fattas. Ps 23" får avsluta detta inlägg.

Onsdag 29 januari 2014. Lite kort om dagen. Jag är för trött att ta itu med mera i kväll.

En liten kortis om dagen som gått.
En glad dotter kom med glad hund i morse.  Strax därefter kom en god vän, en invandrarkvinna, som jag ej träffat på flera månader. Vi fikade med hemgjorda semlor och pratade länge.Ett bra och nyttigt  samtal.

En matgäst kom och fick snabbkokta makaroner och köttbullar. Fick skjuts till träningen, som jag var i stort behov av. Har varit för lite av den på sista tiden.
Hade barnvagnen med och storhandlade på hemvägen. Klarade av att dra hem det men lämnade vagnen  utanför huset i väntan på att någon skulle komma och hjälpa mig med att bära in allt.
Själv tog jag tidningen och kröp upp i soffan med en filt. Isak kände som vanligt på sig att jag behövde lite tröst och låg bredvid mig. Vi somnade båda två och sov till Lasse kom för att hämta Isak. Han bar in alla varorna i köket.

Kom plötsligt ihåg att i kväll var det ju husgrupp. Mina fina vänner, tillika ledare, hämtade mig och det blev en fin kväll med bra undervisning ur Bibeln hos en av gruppmedlemmarna i stadens centrum.
Kvällen avslutades med att vi tackade Gud för allt och nu sitter jag alltså här och ska avsluta dagen utan att skriva det jag verkligen hade tänkt men att sova är också viktigt så jag säger nu God Natt till er alla. "Så går en dag än från vår tid och kommer icke mer, och än en natt med Herrens frid till jorden sänkes ner." Med den psalmversen avslutade vi skoldagen på 30 talet. Den får duga i kväll också!

Tisdag 28 januari2014. Sammandrag av veckan som gått.

Så blir det att samla ihop de spridda tankarna igen och försöka få ihop en passerad vecka.
Tränade på onsdagen. Var på Husgrupp på kvällen.
Torsdagen kom Isak för att "sova över" då Matte och Husse skulle vara på Loka ett par dagar för jobbet. Stefan, hemkommen från Indien,  fick fika med semlor enligt önskan. Tobias och jag hade myskväll.
Hindersmässan pågick och jag påmindes om "gamla tider" då barnbarnen var små och jag var med och köpte Brända Mandlar, fast de var ej så goda som de mamma kokade i Figeholms Karamellfabrik på den goda tiden. Ulla hämtade Isak och mig, som med två av hennes barnbarn fick följa med de fem milen till Hjortkvarn. Jag var lite "velig"om jag skulle med eller ej men förstod senare att det var helt rätt som skedde. Jag behövdes där.Det hände nämligen att deras nära vän Roland hastigt insjuknade och det krävdes en allvarlig operation med oviss utgång. Jag fick vara med och be till Gud och få vara ett stöd för Ulla och Lennart. Många blev anmodade att be och nu har de fyra första kritiska dagarna gått  och det ser hoppfullt ut.
När Isak och jag är i Hjortkvarn är det bara Ulla som gäller. Isak är med henne dag och natt. Det har varit så sedan han var valp. Han är så förtjust i Ulla. Kanske för att hon och matte är lite lika varandra.

Vi stannade till söndagen då vi åkte buss hem, Isak och jag. Blev bjuden på god middag tillsammans med Filip, som var på besök i föräldrahemmet.

I går var det måndag och jag hade matgäster, som vanligt.Innan Filip åkte tillbaka till Växjö hjälpte han mig att ta bort Email och annulera en del oönskade s.k. prenumerationer. När han gick sa han: " Ja, mormor nu har du bara 93 mail kvar att titta över om du vill spara eller ta bort men nu vet du hur du gör."

Jag grep mig verket an och vad hände? Jo ett mail från november dök upp, först av alla. Någon skrev:
"Hej Ruth! Så intressant att läsa om din mormor. Jag bor på Gräddö och har hört en hel del om henne. Kan vi inte höras?"
Men nej, det är inte sant, tänkte jag! Min mormor och även min mamma var ofta på Gräddö där Gustav Hjalmar, mammas far (hur det nu var med den saken) hade sitt föräldrahem och det var hans mor som tipsade mormor om att ta fosterbarn. Mamma var också sitt sista år, innan hon skickades till Småland, fosterbarn hos en familj på Gräddö, under mormors fängelsevistelse i Växjö kvinnofängelse.

Jag blev skakis då jag i går läste detta! Tänk att det finns någon där att prata med om min mormor.
Å om jag tidigare haft vetskap om detta!
Men nästan ännu värre är ju att jag ej kollat min Epost på så lång tid. Två månader sedan jag fick meddelandet. Vad denna Cajsa ska ha undrat varför jag ej hört av mig. Nu svarade jag i går  och ska så fort som möjligt försöka få ett möte till stånd.
Tänk om vi fått veta, vad vi nu vet, medan mamma levde och vi kunde ha tagit med henne till Gräddö. Kanske hon känt igen sig. Hon berättade om hur hon grät och klamrade sig fast vid den snälla tanten där hon bodde, när en söndagseftermiddag i augusti 1906 ett hästekipage med en dam och en herre hämtade henne till Utackorderingscentralen på Fleminggatan varifrån hon sedan transporterades till Oskarshamn fvb till en jordbrukarfamilj i Ström, någon mil från Figeholm. En liten stockholmsflicka utan något att säga till om och ingen som frågade efter hennes väl och ve. Jo mormor skrev brev till Utackorderingscentralen och bad så ödmjukt att få veta var hennes dotter fanns, men fick aldrig veta det.
Detta om gårdagens omskakande upptäckt!
Dagen som gått började med vissa bekymmer och Gud och jag har pratat mycket med varandra och Han sviker aldrig. Jag ler ibland när jag ser hur Han griper in i små och stora ting och fixar och hjälper. Så också i dag.
Har en del att berätta om Gud och Hans hjälp och det ska jag göra, kanske i nästa blogg.
Nu ska det bli skönt att sova. Tacksam och glad som jag är. Tack för i dag, Gud och för allt bra som Du gjort! Amen!  Sov gott alla bloggläsare. Gud är god!

Tisdag 21 januari 2014. Och lite mer.

Tiden går och flera dagar har gått sedan jag bloggade. Men nu får jag nog sätta fart så jag hinner ifatt mig själv.

Temperaturen ute är omkring 5 grader varje dag. Jag är en "frusen" person och är tacksam att det inte är kallare. I lördags var jag faktiskt ute, gick till återvinningen med lasten i barnvagnen och handlade i affären på hemvägen. Men ack vad jag frös!  Värst på vintern är nog ändå halkan. När jag går ut med Isak håller jag mig i staketet och släpper linan lös så får han springa fram och tillbaka på gatan som han önskar. Bilarnas antal är få och syns på långt håll.

I dag, när de flesta andra avslutat julen för länge sedan, bjöd jag grannfrun på "julkaffe" med saffransbröd, kakor och fruktkaka. Så skönt att känna sig frisk igen.

Den här veckan ska jag nog plocka undan julen och klippa ner det fåtal pelargoner som överlevt hösten. Jag är dålig vad gäller skötsel av blommor. Därför får jag ständigt samvetskval när de stackars orkide'erna blommar, nu två samtidigt, trots att de bara någon gång emellanåt får en skvätt vatten. Jag säger "förlåt" och ser på dem med stor ömhet.

Ordet "förlåt" påminner mig om när Kristian,ett av mina nu vuxna barnbarn, var liten och tittade i min handväska frågande "har du några tabletter?" "Neej du, inte i dag," svarade jag skamset. "Säg förlåt!", var hans snabba svar. Många gånger har jag påmint mig den episoden. Tänk så mycket roligt jag haft med alla barnbarn!

Nu måste jag nog ta itu med år 1982. Ett för vår familj så viktigt år.
Året började med att den speciallärare som jag under hösten vikarierat för kom tillbaka till sin tjänst. Jag hade ju under ett par år haft tjänst under längre perioder så det var lite annorlunda nu. Dessutom fick skolan i Motalaområdet besparingskrav och måste i största möjliga utsträckning "täcka upp" för varandra vid sjukdom eller annan ledighet. Visst blev det ett och annat jobb här och där. Området var stort och många var skolorna men en viss skillnad blev det i alla fall.
Den 11 januari står det. "Skolan börjar. Känns så konstigt att vara arbetslös!" Jag gjorde små anteckningar i min fickalmanacka som vanligt. Året började med vissa motgångar. Nu hade vi bara EN bil och om Georg behövde bilen så måste jag ta mig till skolorna med buss och det var ej alltid realiserbart. Kanske ringde Clary (från vikariatpoolen i Motala) så sent så bussen hade gått. Ibland kunde det dock fortfarande vara jobb i Borensberg. Besparingarna togs väl ej på fullt allvar på en gång kan jag tänka.

Detta år skulle Elsemarie gå klart nian i Borensberg för att sedan fortsätta på musikgymnasium. Tyvärr fanns inget sådant i Örebro vid den tiden och det var dit vi skulle återvända. Hon måste söka i Jönköping eftersom vi bodde i Borensberg. Om vi bott i Örebro hade det varit Västerås.
Vi tyckte väl att om vi flyttade till Örebro sedan hon slutat nian så skulle hon väl kunna söka till Västerås.Troligtvis på grund av felaktiga regeltolkningar tvingades hon att under våren flytta till Ötrebro för att börja i en skola där. Vi hade ännu inget att flytta till så hon måste alltså flytta ensam. Återkommer till detta i senare inlägg.
  
Januari månad gick med besök i både Stockholm och Örebro och barnen var hos oss och hälsade på.
Mamma kom också, som hon brukade , ett par veckor.
Nu började bekymret med att hitta bostad i Örebro och att tänka på försäljning av vårt hus i Borensberg. Stora bekymmer, som blev större än väntat.

Den 11 februari står det att  Sven och Maria fått en liten flicka, 48 cm lång. Det blev vårt nionde barnbarn. Fler skulle det bli.Nu hade vi åtta pojkar och EN flicka!
Den 17 februari åkte Elsemarie med tåg till Örebro och hämtade Bernard, som stannade hos oss en vecka då jag åkte till Örebro med honom hem till hans lillasyster som han bara sett några dagar. Georg kom också dit och åkte skidor med pojkarna. Elsemarie var i Sunne med Ulla och Lennart för nu var det sportlov.

Det blir väl en del att skriva om år 1982. Mycket av bekymmer, men vem har sagt att livet ska vara bekymmersfritt?

Så har det alltså gått två månader på nya året och jag stannar där för i kväll. Nu ska jag inta sängen och läsa lite innan jag somnar. I morgon kommer min vän Stefan hem från Indien och ett meddelande jag fick i dag förtäljde att han längtar efter kaffe, semla och bullar. Naturligtvis SMSade jag tillbaka att det ska han få. I morgon bakar jag. Ska träna också.
Godnatt alla bloggläsare! Vi sover nu under Guds beskydd. Hans trofasthet varar från släkte till släkte, står det i Bibeln. Det tror vi på och lever i trygghet! Sov Gott!

Torsdag 16 januari 2014. Avslut år 1981.

Ännu en grå dag med 5 plusgrader har snart gått hädan. Ingen Isak i dag.
Sov en stund på förmiddagen innan jag fick besök av Kristin. Minns ni gårdagens blogg då en man, vid namn Bengt,  kom och skottade snö och inte blev bjuden på kaffe.
Han kom till baka i dag och nu fick han både lunch och kaffe eftersom Kristin och jag hade gott om mat.
Innan dess skottade han det lilla som fallit i natt. Jag fick nu veta lite om honom och hans familj och arbetssituation.

Ringde några samtal och vips var det kväll. Jag har haft ont i ryggen i dag och är fortfarande tung i bröstet när jag andas men tidigt sänggående ska nog hjälpa.

Åter till år 1981.I april åkte Georg med en grupp till Egypten/Israel.för ett par veckor.Den 10 maj var björkarna gröna. Vilken sommar! skrev mamma.
Den 7 juni åkte Georg och jag till Garda med en gruppresa där Georg och jag var vanliga resenärer. Jag vill minnas att vi fick göra denna resa i något av "spionerisyfte" för att se om det fanns något att lära när det gällde hantering av resenärer, hotell osv.

Vi hade en underbar resa och njöt i fulla drag.I staden Padova hade Kerstins man en kusin, vars familj vi bsökte i hyrd bil. Med gruppen var vi i Venedig, där Georg hade affärsbekanta att träffa.
 
Hela våren åkte Kristrna Skolgruppen  omkring i kyrkor och kapell för att sjunga ihop pengar till nya kassettband, som skulle delas ut vid skolavslutningen.
Något mycket sorgligt hände när en elev på skolan vid en motorcrossolycka miste sitt liv. Sorgen för familjen och kamraterna var obeskrivlig.Han gick i samma klass som Elsemarie och hennes kompisar.
Flickorna frågade om de fick sjunga på begravningen och fick av familjen löfte att göra detta, men ej visa sig. Jag var med och skjutsade och fanns med på läktaren tills familjen hade lämnat kyrkogården.
Flickorna sjöng så vackert och det blev i alla fall en ljuspunkt i svårt mörker.Begravningen ägde rum den 7 juli.

Georg hade semester i juli och tillsammans med Elsemarie och Helena hann vi med några dagar i Trollhättan med omnejd. Dagny kom sedan på besök till Borensberg ett par veckor.

Kerstin tog man och de tre barnen och åkte i bil den långa vägen till Palestina. Maken är flygrädd och dessutom var det praktiskt att ha bilen på plats för diverse utflykter. Jag vill minnas att de var borta i ca 10 veckor. Roligt för barnen att få träffa farmor och övrig släkt tillsammans med mamma och pappa.

I Mammas dagbok står det den 12 augusti: "Ruth med morrisen till besiktning. Dödsdömd för alltid". Inte roligt kan jag säga! Denna morris var för mig kär som en liten hund skulle ha varit.


Annat sorgligt denna sommar kan man läsa om i mors dagbok.Faster Signe begravdes den 7 augusti.Den 11 september åkte mamma till Göteborg för besök hos IngaBritta och Vidor.Den 14 åkte IngaBritta in på sjukhuset för operation. 
Den 15 står det:" Stackars IngaBritta är opererad i dag. En svår operation som tog fyra timmar."Trött och slut kom hon hem efter en vecka.Efterhand repade hon sig och  mamma fick följa med på trevliga utflykter bl.a. till Vidors dotter Birgitta och hennes man med deras lilla Nathalie, som IngaBritta kom att ge så mycket kärlek till under hennes första levnadsår.Säkert bidrog den lilla Nathalie till att IngaBritta kunde klara sina år av sjukdom, som hon gjorde. Hon spelade in på kassettband och skrev ner roliga uttryck, som jag tror finns bevarade än i dag.

Hösten gick och jag hade anställning som speciallärare på Bergvallaskolan i Borensberg och stortrivdes. Studiecirklarna hemma för Stefanskolans ungdomar fortsatte jag med.
Georg åkte omkring och visade saker från Jerusalem och värvade resenärer. I oktober var han på affärsresa till Österrike.

Till jul kom Dagny med Georg från Stockholm och stannade över Nyår. Barnen kom på "ströbesök".
Mamma var i Göteborg Jul och Nyår.

Ja så tog år 1981 slut. Nästa år skulle innebära stora omvälvningar för vår familj. Något som vi dock i någon mån var beredda på.
Nu är jag så trött och har ansträngd hosta så jag tänker dyka i säng. Tur att jag borstade tänderna innan jag började skriva! Sov nu gott ni som orkat läsa så här långt. Gud älskar oss och vakar över oss så vi kan vara trygga! Amen! "Herren är min herde, mig skall intet fattas!"

Forts. 15 januari 2014. Mammas födelsedag år 1981.

Så var dagen för den efterlängtade flygresan inne.

Mamma hade flera gånger sagt att hon gärna ville flyga. Naturligtvis ville vi barn att denna önskan skulle gå i uppfyllelse så det blev en passande födelsedagspresent.
Jag vill minnas att detta var aktuellt redan när hon fyllde 80 men det här året, den 9 juni, äntrade hon flygplanet, som startade från Kalmar, (Mammas dagbok förtäljer om resan) dit Stina skjutsat henne med bil. Klockan 22.10 landade planet på Bromma Flygplats, där son och sonhustru mötte för vidare färd till Södertälje.
Det här var en stor och efterlängtad upplevelse för mamma. Gott gry i den kvinnan. I Södertälje stannade hon en vecka och fick vara med om att den 15 juni tillsammans med Helge och Karin  åka till Arlanda för att möta deras barnbarn, Carina och Tony, som med sin mamma Anette kom med flyg från Amerika.  Onsdagen den 17 juni skrev hon: "Så kom den dagen då jag måste åka hem. Åkte från Bromma halv ett och var i Kalmar vid tvåtiden, där Stina mötte.

 Båt hade hon ju åkt från Oskarshamn till Stockholm så nu tyckte hon att hon varit med om det mesta som folk pratade om.
 Att läsa om vad hon gjorde om dagarna är väldigt roligt. Hon virkar och hon stickar och skriver alltid namnet på den som ska bli ägare till duken, "fönsterrängan", vantarna eller sockorna.

Men nu känns det som att jag vill sova. Skulle ha varit på husgrupp i kväll men kände mig trött och frusen och avstod därför. Nu ska jag tala med Gud och sedan sova gott. " Och se, jag är med er alla dagar intill livets slut",sa Jesus. Trygghet! Sov gott alla ni som läser denna blogg! Gud är god!