Valborgsmässoafton 2012.Sommar 1943.

Valborgsmässoafton , en dag då det mesta klaffade. Jag skulle till banken och anmäla kortet som "slukades" förra veckan när jag slagit in fel kod ett visst antal gånger. Nu ska jag alltid ha koden fasttejpad på plånbokens framsida så jag kan se den direkt. I många år har jag haft ett ord med 10 bokstäver som säkerhet då ordets första bokstav är 1 och dess sista är 0. Det funkar om man inte har det skrivet på en papperslapp som man inte hittar snabbt. Fick åka med dotter och måg till stan. Tog ut pengar på banken och fick löfte om ett nytt kort om ett par dagar. Tog bussen hem. Allt gjort på nolltid. Efter lunchen med tre "snabbgäster" tillbringade jag eftermiddagen tillsammans med två väninnor i ett Lusthus någon mil utanför stan. Lusthusets ägarinna bjöd på kaffe med massor av gott till och när vi efter 3 timmar pratat av oss fortsatte samvaron med god kvällsmat i hennes hem. En Valborgsmässoafton jag är helt nöjd med. Så nu återgår vi till Stockholm. I mitt förra inlägg skrev jag om att chefen och hans fru tydligen tänkte åka till sin sommarstuga på Öland för semester. Affärens skötsel hade de tänkt anförtro åt mej, som nu efter ett halvår började klara det mesta av arbetet på egen hand.De insåg att minst två måste finnas i affären varför de frågade Fru Andersson, en av våra kunder, om hon kunde tänka sig att ta tjänst i affären ett par veckor.Underförstått med mej som chef. Joodå, de reste till Öland. Innan de åkte såg chefens fru strängt på mig och sa:" Så hoppas jag att du är ärlig. Inte ska du tro att jag tror på dig för att du är religiös utan jag hoppas att du är det ändå! Ord och inga visor! Sanningsenligt stammade jag fram:" Jag har aldrig stulit något" Till vilken verkan dessa ord nu hade fick jag aldrig veta. En av de rödnästa gubbarna från tidigare omtalat cafe´20 kom nästa dag och bad att få köpa för fem öre brunt omslagspapper."Kommer och betalar sedan", sa han och försvann. Jag anade nog hur han tänkte. När kvällen kom och ingen femöring betalats, tog jag ur min egen portmonnä 5 öre, som jag pliktskyldigt stämplade in i kassaapparaten.När det gällde mitt privata liv hade jag hoppats att få en liten summa till matpengar, som jag skulle fritt få disponera.Men, nej! Jag fick ta pengar dag för dag ur kassan och skriva upp allt, vilket betydde att jag tog minsta möjliga. Middagen hämtade Fru Andersson på restaurang "Söderhus" Och i den närbelägna mjölkaffären köpte hon mjölk, smör och bröd till frukost och kvällsmat. Själv fick jag ej lämna affären under dagen eftersom jag, trots allt hade större kunskap än Fru Andersson som alltid varit hemmafru. Hon bakade goda bullar som hon bjöd på till mjölken. Efter två veckor kom chefen till baka medan hans fru stannade på Öland ännu någon vecka. Så var det dags för min semester. Eftersom jag ej hade jobbat året innan,alltså under 1942, hade jag ingen rätt till semester. Men eftersom jag under hela våren, medan chefen var inkallad, inte fått ut den halva dagen pr vecka, som jag skulle haft ledigt så skulle jag få ledigt 7 dagar. Om jag tog båten till Oakarshamn en lördag eller söndag så vann jag ju en resdag. Eftersom jag älskar att åka båt så blev det ett stort nöje. Jag letade upp en s.k. tältstol och sov i den på natten på däck. Kl 7 nästa morgon var båten i Oskarshamn och jag tog bussen till Figeholm. Min första semester! Har nu någon, till äventyrs, läst så här långt, är nog ni lika trötta som jag och nu avslutar jag för denna gång. Jag citerar en strof ur vår psalmbok:"Tills vi möts igen, må Gud hålla dig i sin hand." Godnatt. Sov gott!

Bra söndag. Åter till mina unga år .

Ja så har ännu en dag gått ifrån vår tid och kommer icke mer, som vi sjöng i skolan på min tid där. Om natten som ska sänka sig ner enligt psalmversen ska jag inte skriva ännu. I dag blev det ännu en dag utan kyrka. Trött efter veckans resande till både Uppsala och Oskarshamn använde jag mig av TV-gudstjänsten klockan tio och Radiogudstjänsten klockan 11 för att få vara med .Trosbekännelsen har jag i minnet sedan jag konfirmerades och glömmer den aldrig. Då läser jag med och Välsignelsen tar jag gärna emot både från TV och Radion.Man kan inte få för mycket av Guds Välsignelse. Framåt eftermiddagen hördes ljud från altan och där var dottern och en annan"fotbollsmamma" i färd med att ta fram trädgårdsstolar och bord som de bar ut till en väntande släpkärra. Vadan detta?,frågade jag. "Forward" behöver dem, blev det ungefärliga svaret, som naturligtvis förde mina tankar till Bibelns ord om när Jesu lärjungar lösgjorde en åsna i Jerusalem, för Herren att rida på. " Jesus behöver den". Inget snack om " VARFÖR de tog den. Det korta svaret räckte. Också för mig denna dag. Innan jag hann blinka for släpkärran iväg. Förmodligen för avhämtning av ytterligare möbler hos någon annan. Skönt med föräldrar som ställer upp för sina barn. Eftersom jag har besvär av luftombyten så blev jag trött och tillät mig att sov en god stund. När jag vaknat ringde det på dörren. Där stod grannpojken med blommor, underbara pense´er. "Men?", stammade jag. Rolf skrattade och påminde om att jag minsann hade hängt en påse tekakor på deras dörr häromdagen. Det blev saft och bullar och en trevlig pratstund, då jag också fick hjälp med vissa bloggproblem. Sådana som ej är helt oreparabla, sådana finns efter nyheterna på bloggen Tyvärr! Men nu ska vi återvända till Stockholmstiden år 1943. Jag hade fått ingång i en församling och vännerna blev allt fler. I motsats till den första tiden av ensamhet. Jag har tidigare berättat om hur vi umgicks mycket både i kyrkan och på fritiden. Kristi Himmelfärdsdagens morgon träffades vi i Hagaparken till picknick. Det var en speciell dag för alla som"tagit studenten". De var ej så många men de som fanns bar alla sin vita mössa och vi hade nog en viss respekt för den där mössan! Det var ju så att många ungdomar fortsatte sina högskolestudier i huvudstaden och en del av dem valde att tillhöra någon av stadens församlingar. För att vi skulle få lära oss mera om innehållet i Bibeln ordnade församlingen med en Bibelskola en gång i veckan. Vi kom dit på våra cyklar. Vid regn kunde vi ju alltid ta spårvagnen men vi hade ju alla knapert med pengar och en biljett kostade, om jag minns rätt 20 öre för enkel resa, 30 öre för övergång, vilket betydde att vi då måste byta till annan vagn för att nå vårt mål. Om vi var borta en kväll var vi angelägna om att åka hem före kl 24.00 för på en skylt i vagnen stod det att taxan var 20 öre." Nattaxa dubbelt." En av ungdomarna som jobbade på spårvägen hade en sådan skylt på väggen i toaletten i sitt hem. Till allmänt nöje! Våren kom och Stockholm som sommarstad tjusade mig. Och gör det ännu i dag. Chefen och hans fru började tala om semester. För deras del gällde det deras sommarstuga på Öland. Jag förstod att de tänkte på att åka dit. Vad skulle det innebära för min del? Det ska jag berätta om i min nästa blogg. I morgon är det Valborgsmässoafton och vi ska visst få samma varma väder, c:a 20 grader, som vi haft i dag. Jag ser fram emot en kaffestund i min väninnas lusthus utanför stan. Tradition! Nu tar vi slutet på den psalmvers vi började med." Och än en natt med Herrens frid till jorden sänkes ner. Han ger oss si FRID och vi sover gott.

Vilken vecka!

Ja det blev en händelserik vecka. I måndags till Uppsala där min vän Lotta tog sig tid med mig och visade mig runt i denna fina stad som jag så sällan besöker. En titt in i Domkyrkan var så klart ett måste. Där hade jag ej varit på mer än 60 år. Vi satte oss i en bänk och såg att man förberedde Herrens Heliga Nattvard. Vi var ej inställda på detta men nu råkade jag få se att min pastor från min tid i Immanuelskyrkan här i Örebro tydligen skulle medverka. Jag visste att hon snart ska prästvigas så jag tänkte att hon nog praktiserade i Domkyrkan.Joodå vi möttes och det blev en stor kram och några varma ord. En härlig överraskning att möta henne inom Svenska Kyrkan efter alla år inom Frikyrkorörelsen och som pastor där. Nu stannade vi och fick tillsammans med många andra i olika åldrar ta emot Nattvarden som Jesus själv instiftat. I en Frikyrka eller i Svenska Kyrkan, Jesus är densamme och vi är alla ett i Jesus Kristus. På onsdagen tog jag buss från Uppsala till Enköping för att därifrån ta tåget mot Örebro.Nu föll det sig så att den något försenade bussen kom in samtidigt som tåget mot Örebro avgick. Så det blev att invänta nästa tåg mot Örebro. Ibland stämmer inte allt fast det utlovats. Jag bodde ett par nätter hos ett par barnbarn vars föräldrar var på vidareutbildning på annan ort. På fredagen bar det iväg till Figeholm tillsammans med två döttrar och en måg för att hyfsa till det i sommarstugan efter vintern. På kvällen kom telefonmeddelande till dottern och mågen att de nyss blivit farfar och farmor till ytterligare ett barnbarn vilket betydde att jag fått mitt sextonde barnbarnsbarn. Se där vad familjen växer. Min tacksamhet till Gud är stor för Hans ständiga omsorg om oss alla och när jag tänker på hur mamma som liten flicka kom ensam från Stockholm till Småland som fosterbarn så blir det så stort. Idag kunde vi fika på altan med havet framför oss, innan vi lämnade stugan för Örebro. Nu är jag hemma igen och ska ta upp mina "gamla trådar" och fortsätta min berättelse om mina unga år i Stockholm. Men just nu känns det som att jag är tillräckligt sömnig för att gå till sängs och det tänker jag göra. Vi ses i morgon igen. Ett ord från Psaltaren där kung David säger:"Hur dyrbar är inte Din nåd , o Gud. Människors barn har sin tillflykt under Dina vingars skugga."Sov Gott kära vänner! Gud är god!!

Forts Uppsala. Med dator i Örebro

Jag berättade nyss om mitt besök i Uppsala och att jag möttes av Lotta, skolpastor i Borensberg under vår tid där, med yngsta dottern i högstadiet. Nu skulle jag bo hos Lotta ett par dagar och naturligtvis kom bl.a att tala om den där märkliga klassen med så "framåt" elever.Lotta blev vår vän under den där tiden och den vänskapen har sedan funnits under alla år. Så det var med stor glädje vi åter möttes. Lotta påminde sej hur förvånad hon blev då hon första gången mötte de där ambitiösa flickorna. Det var under den tiden då de nyss börjat med "hämtningen". De tillfrågades om de ville att hon skulle ta hand om "undervisningen". Neejdå, den skötte de själva men de ville gärna ha henne där och så hade de ju samling också för sina kamrater, där det också fanns en och annan pojke med, och där behövdes hon och tog hand om den gruppen. Det utvecklades ett fint förhållande mellan Lotta och skolan överhuvudtaget. Hon ordnade med samlingar då hon träffade lärarna. Med sitt lugna, fina framträdande och sin vishet vann hon ingång överallt. Vi pratade om den där ide'n de fick att spela in kassettband med sånger och vittnesbörd. Alla var begåvade med fina röster och de flesta också musiker så det vållade dem inga problem. Drivkraften var som det står om lärjungarna i Bibeln: "Kristi kärlek tvingar oss" och " Det vi sett och hört, det vittnar vi om". De övade på hemmaplan, åkte till Linköping där de i Pingstkyrkan fick hjälp med band inspelningen. Beställde ett stort antal band som skulle delas ut till tre paralellklasser när de slutade nian. För att få in pengar till bandkostnaden kontaktade de kyrkor runt om i bygden och bad att få komma dit och sjunga. Gruppens namn var " Frid och Fröjd". Vi föräldrar ställde upp med skjuts och var med på samlingarna. Folk kom och lyssnade och pengar kom in. Om de inte räckte hittade de alltid på nya sätt tills de hade vad de behövde. I god tid före avslutningsdagen träffades de några gånger för att slå in banden i vackert papper och snören med fina rosetter. Namn, även rektor och lärare fick, skrevs på varje band och när avslutningsdagen kom hade de snabbt delat ut till var och en. Två år i rad gjorde de detta. Nya band med nya sånger och nya vittnesbörd andra året. Naturligtvis backades de upp av skolpastorerna som också hade sina inlägg tillsammans med sången och musiken och flickornas vittnesbörd. Ja ,det var på den tiden då Svenska kyrkan och Frikyrkoförsamlingarna gick samman och anställde skolpastorer som hade kontinuerlig kontakt med skolor i hela området. Lotta började en gång,som mycket ung i Kumla, utbildade sig till pastor på Betelseminariet och har sedan dess varit skolpastor i 35 år. Hon menar att barn som växer upp i dag, när söndagsskolan inte längre spelar den roll som den förr gjorde, kommer ut i livet med ringa kunskap om vad verklig kristendom står för och därför måste vi som vet vad vi tror på och vill förmedla Jesus till barnen ta vara på de möjligheter som skolan ger. Ja ni ser hur jag drar iväg men Lotta och jag kan aldrig träffas utan att vi pratar om hennes tid i Motala och nu när jag började skriva så kom andra minnen från den tiden och nu har jag skrivit ner dem rakt på sak. I mitt nästa inlägg ska jag berätta mer om mina fantastiska dagar i Uppsala. Nu ska det packas för färden till Figeholm. Jag älskar att komma dit och se havet igen. O, vad jag älskar Östersjön, utsikten från altan,frukosten med glittrande vågor i blickfånget,eftermiddagsfikat på husets baksida. Och däremellan utflykt med båt eller bil. Morgnarna då vi före klockan åtta i en lång rad med kaffekorgen med oss gick till badstranden för dagens första dopp för de modiga. Kaffet efter badet, promenaden till stugan, där vi hjälptes åt med att ta fram frukosten. Men under 13 år hinner barnbarnen växa upp och det finns det som lockar mer än att åka med mormor och föräldrar till sommarstugan hur roligt det än har varit. Men minnena och filmer och foton finns kvar. Mitt föräldrahem med min yngsta syster också så något av banden till Figeholm finns kvar och vi tre systrar ser till att vi träffas minst en gång varje år därhemma. Därifrån ser vi sommarstugan, som nu ska säljas och minnen både från den och från min barndom har jag ju kvar.Nu säger jag "Hej då" och så ses vi igen på söndag.Publicerar nu utan att läsa igenom. Med fel och brister. Gud med oss alla!

Forts. Uppsala. Med dator i Örebro.

Uppsala utan dator.

Hallå kära vänner! Nu blir det en Blogg i dag innan jag ger mig ut på "nya äventyr". Den här gången till min barndoms Figeholm. På söndag är jag tillbaka och fortsätter mitt bloggande som vanligt. I måndags äntrade jag tåget till Uppsala, med byte till buss i Enköping. Möttes av min goda vän Lotta, som var skolpastor i Motalaområdet då vi bodde i Borensberg och därigenom hade vi tät kontakt. Vår yngsta dotter och några av hennes klasskamrater,bildade en liten grupp som ville ut med Evangeliet (Det glada budskapet) om Jesus. Måste berätta lite om de där flickorna som var så engagerade i allt vad de satte igång med samtidigt som de skötte sina studier. Deras lärare i högstadiet påstod att hon aldrig haft en klass med så många av samma skrot och korn, som i denna klass. Det "sprutade" energi om dem. De hann med skolteater, basarer och fester på skolan och en dag i veckan, när skolan var slut för dagen, gick de till barnfamiljer och hämtade barn som de drog i barnvagn till en av flickornas farmor, som hade plats att ta emot dem. Där ordnades med aktiviteter för de små. Berättelser och små sånger om Jesus ingick naturligtvis. Och så satte de barnen i vagnarna och körde dem hem igen. I ur och skur såg jag dem komma förbi vårt hus. En gång frågade jag dottern varför de gjorde sig besväret att hämta "ungarna". Förvånad såg hon på mig: "Jamen det måste vi ju, annars kommer de ju inte." På somrarna ordnade de "läger", för sig själva, i en lånad sommarstuga dit de fick skjuts av oss föräldrar.(Jag tror det rörde sig om 8 flickor, alla "ledare") Ett detaljerat program hade de tillsammans ställt samman och ingenting lämnades åt slumpen. Väl förberedda Bibelstudier ingick. Vi föräldrar fick också tillfälle att komma på besök under de 5-6 dagar lägret pågick. Då hade de också lagt upp program för hösten. Vid jultiden skickades inbjudan till de små barnens föräldrar att vara med på en fest, då deras barn sjöng små sånger. Jag minns hur en inbjudan avslutades med" Tal av pastorn". Det var Salemförsamlingens pastor som lovat ställa upp med en avslutning. Flickorna kom från olika sammanhang men hade sin tro på JESUS som gemensam nämnare. Och så entusiasmen! Ett år hade de fått en ide´ att de skulle skicka ut förfrågningar till alla kristna skolgrupper i hela Östergötland om de hade intresse av en storsamlingshelg i Borensberg. Jag vill minnas att det kom ca 100 deltagare ( ska korrigera senare om jag minns fel). Salemförsamlingen ställde upp tillsammans med oss föräldrar. Mat lagades, logi ordnades och just då fanns i Motalaområdet ett ungt par som båda, av olika församlingar, var anställda som skolpastorer, vilka tog på sig huvudansvaret för samlingarna i kyrkan. Allt gick bra och ungdomarna återvände till sina skolor med inspiration till fortsatt arbete i sina skolor. Eftersom bloggsidan och jag ej längre är helt överens ser jag mig nödsakad att nu avsluta. Men bara för att genast återkomma med ett nytt inlägg!!

Ett nytt försök med nya bloggen som jag ogillar.

Ja, så är det bara att försöka sej på att skriva igen, trots att det inte är sig likt på bloggsidan. Jag skrev i går och gjorde vissa uppdelningar av skriften. Men ack, när det var publicerat så var allt hopkört utan mellanrum. Det gillar jag inte och Linn och jag kom nyss överens om att det är inte något att göra åt det. Så nu är det bara att skriva på och strunta i att allt blir kompakt och utan indelningar. Ber om ursäkt för detta. Jag är ej glad åt det. Var roligare förut. Men gnälla för det ? Nej! Nu ska jag berätta att jag ej gick till kyrkan i dag, fast jag var erbjuden hämtning med bil. Vad gjorde jag då? Lyssnade till närradions gudstjänst.Som vanligt när jag inte går till kyrkan. Bakade bullar och Knaseboller,grova rågbullar, sååå nyttiga för hälsan. Måste erkänna att jag tänkte medan jag bakade:" Vad skulle mamma sagt?" Baka på en söndag! När allt var klart tackade jag Gud som givit mig kraften att orka. Så kom en kaffegäst och fick del av det goda. Nu ska jag packa ner det jag behöver ha med till Uppsala dit jag reser i morgon. (Gud och grannarna vaktar huset som vanligt)Jag ska träffa en vän som inte mår så bra i själen och så har jag en väninna som jag ska bo hos. Hon var skolpastor när vi bodde i Borensberg för många år sedan och vistades ofta i vårt hem. Vår vänskap är djup och äkta och jag ser fram emot att få möta henne igen. Vi sågs senast här i Örebro förra sommaren. Nu blir det alltså ingen blogg på tre dagar. Alla nytillkomna läsare, och de är många, kanske kan ta en titt bakåt i mina inlägg för att få lite sammanhang. Det gläder mig att fler än mina barn och barnbarn läser. Nu avslutar jag det här inlägget och skriver ett nytt där jag fortsätter att berätta om hur min smygande ensamhet under min första tid i Stockholm 1943 fick ett slut. "Herren välsigne oss och bevare oss", hörde jag sägas i radion i dag.Vi får ta till oss detta och tro att det är sant.